Som bara Troll kan

Delade känslor denna dag, jag vet bättre än att låta tårarna rinna, men vem kan sätta sig upp emot ett vattenfall...

---

Igår fick jag blommor utav M, tulpaner. Jätte fina! Tusen tack :) Inte varje dag man blir bortskämd med blommor inte

Men nu bör vi väl återgå till den egentliga orsaken till att jag skriver just nu. Jag brukar ju sitta och surfa omkring på datorn, kolla runt på uppfödare och hundar i allmänhet. Kollar blocket och hundstallet och lite så där, bara för skojs skull. Och idag så gick jag in på hundstallets hemsida, kollade vad dom hade för hundar ute för adoption och så där, precis som jag brukar. Sen såg jag rubriken "Månadens hund", så jag klickade där och började läsa...

Månadens hund 2011 Januari - Felix

Det gör så otroligt ont... Jag förstår precis hur dom känner sig, jag vet precis hur det känns. Känslan av tomhet, av hjälplöshet, av kärlek. Att se någon man älskar lida, bli sämre och sämre och veta att man kan sätta stop för det. Det gör ont, riktigt jävla ont! Det är så lätt att vara egoistisk, samtidigt som det inte går. Delad smärta är flerfaldig smärta. Det är ett svårt beslut att ta, svårt att säga högt, svårt att tänka, men man gör det, för det är det bästa, det enda rätta.

Jag kan ändå inte låta bli att avundas den här familjen. Dom fick 11 månader, eller ja 10 då. Men i alla fall...Dom fick mer tid. Dom var starka nog att göra vad som krävdes av dom. För det avundas jag dom. Jag skulle aldrig önska att rollerna varit ombytta, att jag fått 10 - 11 månader och dom bara 5, det skulle jag aldrig göra. Jag bara önskar att jag oxå fått lite mer tid... Inte för att det hade gjort det hela lättare, men vem vill inte ha lite mera tid..?

En del av mig önskar att jag hade lyssnat på min inre röst, en del av mig önskar att vi hade åkt in till djursjukhuset. Så hon hade sluppit lida, även om det inte var länge. Men dum som jag var litade jag på veterinären istället för på min instinkt, i de fallet var jag egoistisk. Men det var så svårt med Tuss. Hon mådde ju bra, hon lekte, hon sprang och busade, myste och var bara så underbar som bara hon kunde! Det var när kvällen kom, när hon skulle sova... Visst är jag ändå glad att hon slapp gå bort instängd på ett djursjukhus med en kanyl i benet, men frågan är om inte de hade varit bättre ändå. Lättare för både henne och mig. Jag kommer alltid vara trasig, och det får jag leva med.

Men det är som om det lite var hennes val oxå. Hon gjorde klart allt innan hon gick bort. Hon gick klart valpkursen vi hade påbörjat, hon sa ordentligt farväl till M under hennes sista natt, och hon var fri. Min lilla ängel! Föralltid i mitt hjärta, föralltid inom mig!

Jag hoppas att den här familjen hittar tillbaka, precis som jag gjorde. Dom kan vara stolta över sig själva. Dom gav Felix ett toppen hem, där han fick leva och bli allt han kunde på den tid han hade. Dom tog det svåraste beslutet en djurägare kan stå inför, och dom gjorde det enda rätta. Felix hade tur som kom till just dom, och det hoppas jag att dom vet. Och jag hoppas att dom en dag kommer hitta någon ny att älska och vilja ge ett toppen liv.

Jag har kommit till min brytpunkt. Jag skaffade Ronja, och jag älskar henne otroligt mycket, men hon var ändå inte riktigt vad jag behövde för att känna mig så hel som jag nog kan bli. Men hon gav mig det jag behövde, Joy. Jag behövde en valp, en valp för att bevisa för mig själv att jag kan och är en bra hundägare. Joy är nu lika gammal som Tuss var när hon slets ifrån mig, och tar jag mig bara igenom de här så vet jag att jag kan klara av de mesta. Och jag bara längtar efter att få ta hem Ronja igen, att få låta henne bli en del av våran familj igen, på riktigt!

Man ska aldrig ge upp, man ska alltid fortsätta kämpa även fast det känns jobbigt och ibland hopplöst. En dag hittar man det som hjälper och underlättar smärtan, det var vad jag gjorde :)

Tuss - min ängel!