Männsikor - Vuxna + Hundar = Barn + Hundar = Lika
Jaa, det känns helt klart som vi är på väg åt rätt håll nu. Snart kan jag nog klara av det här på riktigt. Mitt liv...
Det är dags att gå vidare, på många plan. Jag måste återigen ta tag i mitt liv, försöka få ordning på det och få det att funka. Ett stort steg är att släppa Tuss, hur mycket jag är älskar henne, hur många tårar jag än fäller för hennes skull så kommer hon aldrig komma tillbaka. Och det vet jag, men jag har ändå svårt att släppa taget. Men bara för att man släpper taget så glömmer man inte. Man minns så länge man vill, vill man glömma så kommer man tillslut det. Men jag kommer aldrig glömma! Och jag behöver inte vara ledsen eller gråta för allt det Tuss missade i livet, för de är inget hon led av.
Jag ska berätta en sak, som har fick mig att tänka då, och som fått mig bättre hantera och förstå. En i min närhet jobbade förut med barn, och den här berättelsen handlar om ett speciellt barn hon hade hand om, och om hans bror. Lillebror var hur gullig som helst, helt underbar. Visst jag erkänner att jag tyckte han var väldigt jobbig till och från, men jag var inte heller så gammal. Men han var yngre, och det var inte alltid kul att ha honom hängandes efter. Men så här i efterhand är jag oerhört glad att jag fick lära känna honom, och hans bror.
Hon som jobbade med lillebrodern hade problem med huvudvärk och pga det jobbar hon idag inte längre med barn. Men i alla fall... Lillebroderns bror blev tyvärr sjuk, och fick diagnosen Leukemi. Jag är inte helt insatt i allt dom fick gå igenom och så där, men jag vill ta upp en händelse. Brodern var inte speciellt gammal (inte ens 10 har jag för mig), alltså hade han hela sitt liv framför sig (som vi ser det). Dom var hemma hos oss en gång, och det är den gången jag ska berätta om.
Dom hade fått diagnosen, så alla visste hur det låg till, men dom kom i alla fall över och fikade (jag var själv inte med, hon som jobbade med lillebrodern har berättat detta för mig). Dom satt i alla fall där och pratade och fikade, och hennes huvudvärk kom på tal. Då la brodern en hand på hennes axel och sa att det nog skulle fixa sig tillslut. Hon blev alldeles tårögd, där satt han med leukemi och visste inte om han skulle överleva eller inte och försökte trösta henne för att hon hade problem med huvudvärk.
När hon berättade detta för mig första gången fick jag oxå tårar i ögonen. Och jag började fundera på det en hel del. Jag funderade på hur han, ett barn, kunde ha sådan styrka att han kan försöka trösta andra när nästintill ingen kan göra något för honom. Jag funderade på alla känslor man känner när man förlorar någon. Och tillslut slog det mig:
När ett barn blir svårt sjukt blir vi förkrossade, för ett barn är litet och oskyldigt. Har inte gjort någonting för att förtjäna detta. Vilket i och för sig stämmer, det säger jag inget om, jag tycker det är hemskt när barn inte får chansen att växa upp pga sjukdomar som dom kanske inte överlever. Ni kanske inte har tänkt på det, men de har jag: barnen tycks oftast ha lättare att hantera och godta sådan info än vuxna (info om att dom kanske kommer dö, eller om dom kommer de). Och det tycker jag är beundransvärt, mn egentligen är det inte konstigt.
En vuxen människa har gjort det som dom flesta andra vuxna gjort under sin uppväxt och i sitt liv, och vuxna lever inte i nuet på samma sätt som barn. Barn lever nu, här och idag!
Pojken jag berättade om, han som fick diagnosen leukemi, överlevde tyvärr inte *en tyst minut för en av världens finaste pojkar*
___________________________________________________
Min poäng med att berätta om honom är för att det är en liknelse med Tuss. Min familj (i detta fall syftar jag mest på mig och M, eftersom det var vår hund) och hans familj fick samma besked - Vi vet inte hur länge dom har, det kan gå bra det kan gå mindre bra, svårt att säga. Vi levde med samma skräck, att sagan skulle ta slut. Och det gjorde den, för båda...
Men han levde i nuet, han accepterade att hans liv kunde ta slut, men han fortsatte leva ändå. Tuss kände att allt inte stod rätt till med henne, men hon fortsatte att leva ändå. Dom gav oss styrka, dom höll modet uppe för oss - deras anhöriga.
Både hundar och barn lever i nuet, dom oroar sig inte för morgondagen, dom lever inte kvar i gårdagen, dom lever nu, här, idag! Dom leker, älskar och är. Dom för med sig glädje, skratt och liv. Dom är delar av världens skatter. Och det är därför vuxna blir förtvivlade när det värsta som kan hända händer - sjukdom - död. För vi vet allt vad dom missar, men det gör inte dom och det gör inget dom lever ändå så länge dom kan. Visst är dom säkert rädda, men det är helt okey för det är alla. Stöd dom och hjälp dom leva i nuet, det gjorde vi och det var värt varje sekund!
Barn och hundar är lika, dom ser världen med samma ögon och dom behöver samma saker för att klara av att leva. Närhet, kärlek och stöd. Det är inte alltid lätt att se världen ur ett barn eller en hunds ögon men man borde försöka lite oftare, nuet, häret, idaget är bättre och ljusare om man faktiskt är i det :)
Gör som barnen och hundarna, lev nu, här, idag!
