Livet fortsätter
De blev en jobbig tid sen ett tag, jag visste inte hur jag skulle hantera allt, jag visste inte hur jag skulle bete mig med folk, vad jag skulle säga eller göra. Jag hade bara en stor klump i magen samtidigt som jag va helt tom, jag kände mig bara konstig. Det var väldigt jobbigt, men samtidigt tror jag nog inte så många märkte något. På något sätt är jag rätt bra på att dölja saker, känslor...
Där den 22a september, när vi kom tillbaka till VH efter vi varit hos veterinären så började vi plocka ihop Tuss grejer. Det var otoligt jobbigt, mycke jobbigare än va jag trodde att det skulle vara. Först fixade vi ihop alla hennes grejer och packade ner dom, allt skulle med till stan. Så vi packade ihop våra grejer oxå. Se när allt sånt var nerpackat så berättade M om deras minneslund (han har berättat om den tidigare, men nu tog han upp den igen), han frågade om jag hade lust att göra iordningen den med honom. Så när allt var klart inne så gick vi ut och kollade på minneslunden. Den var lite igenväxt och så där, så vi gick till garaget och hämtade arbetshandskar sedan tog vi itu med den. Vi rensade rent från allt ogräs och gjorde fint, M beskar busken lite så den såg bra ut.
När det såg bra ut så rättade vi till minnesstenen som låg där, la dit Tuss boll (den tyckte hon mycket om) och en blomma. Det blev fint. Sen stod vi bara där en stund. Sen var det bara att ta ett djupt andetag och packa med oss allt och åka in till staden den stora.
Det blev inte lättare där kan jag säga. Tuss var med från början i stan, Tuss var med när vi flyttade in till stan på riktigt och började bo där. Och nu bara fanns hon inte mer. Lägenheten kändes ovanligt stor och tom. Med tårarna rinnandes titt som tätt plockade vi ihop alla hennes saker, leksaker, bädden, matskålar ect och packade ner i en låda som vi sedan ställde upp på vinden.
M va med mig på jobbet dagen efter. Då jag bara jobbar tre timmar fem dar i veckan så hade jag inte tid att vara hemma mer än en dag, plus att jag behövde göra något, hålla mig sysselsatt. M orkade inte gå till skolan så jag sa att han fick följa med mig om han ville. Och det ville han, han ville se var Tuss hade varit på dagarna, se hennes kompisar på dagis.
Det var lättare att komma tillbaka till jobbet än vad jag räknat med, sen var det skönt att M var me oxå. Då kunde jag koncentrera mig på promenaderna, förklara vad alla hundarna hette och vad dom hade för egenheter istället för att sväva bort i tankarna. Så tack vare M klarade jag av att komma tillbaka till jobbet.
Vi försökte återgå till livet igen, som vanligt, men det var inte det lättaste. Det var svårt, det gällde att hålla sig sysselsatt och hålla sig bland folk, då gick det rätt bra. Men i ensamheten tog sorgen och saknaden överhand, jag vet inte hur många gånger jag bröt ihop, hur många gånger som tårarna rann utan att jag kunde hejda dom, hur många gånger jag kippade efter luft för att jag inte kunde lugna ner gråten, jag vet inte...
Jag hade stöd, med det var svårt ändå. Jag lärde mig prata om det, om allt. Men det tog lång tid innan det började gå åt rätt häll i ensamhet. Jag e väl bara en sån där dum typ, som inte kan visa hur jag egentligen mår. Många gånger avundas jag min närmsta syster, för att hon kan visa sina känslor, visa när hon är ledsen. Jag kan inte de, inte på samma sätt, jag är ledsen i ensamhet bland folk försöker jag hålla modet uppe, vara glad och positiv.
Men ja, alltid är det något med alla :P Tuss var en del av mitt liv, en viktig del av mitt liv, en kort del av mitt liv - men helt klart en del av mitt liv! Och det kommer hon alltid vara, hon kommer alltid finnas i mitt hjärta!
Livet fortsätter, och folk säger att tiden läker alla sår, vissa sår är det inte meningen att tiden ska läka, vissa sår vill man ha kvar. Även fast det är jobbigt (jätte jobbigt) och hårt vill jag aldrig glömma dom sista minutrarna jag hade med Tuss. De jag var med om önskar jag att ingen behöver vara med om, för det är jobbigt och hemskt. Men jag tror nog ändå att det gjorde mig starkare, men det är ändå inget folk ska behöva genom lida. Ingen ska behöva se sitt husdjur (oavsett hur gammalt den är) att kvävas till döds. Om dom somnar in lugnt och stillsamt är det en annan sak, men ingen ska behöva se sitt djur kämpa för sitt liv när det inte finns något att göra, inget att kämpa för. De ska ingen behöva se... Och jag hoppas att jag aldrig behöver göra de igen.
Livet fortsätter, sker något jobbigt var då ledsen, sörg gå ner dig helt om det är det du behöver, men kom ihåg att se dig om för du är förmodligen inte ensam. Allt som oftast finns det någon som står bakom en. Och när man har sörgt klart ska man ta hjälp att hitta tillbaka, för man måste komma tillbaka. Man måste släppa taget, inte glömma, men man måste ställa sig upp gå ut i världen och leva igen. Det är det viktigaste! för livet fortsätter
Där den 22a september, när vi kom tillbaka till VH efter vi varit hos veterinären så började vi plocka ihop Tuss grejer. Det var otoligt jobbigt, mycke jobbigare än va jag trodde att det skulle vara. Först fixade vi ihop alla hennes grejer och packade ner dom, allt skulle med till stan. Så vi packade ihop våra grejer oxå. Se när allt sånt var nerpackat så berättade M om deras minneslund (han har berättat om den tidigare, men nu tog han upp den igen), han frågade om jag hade lust att göra iordningen den med honom. Så när allt var klart inne så gick vi ut och kollade på minneslunden. Den var lite igenväxt och så där, så vi gick till garaget och hämtade arbetshandskar sedan tog vi itu med den. Vi rensade rent från allt ogräs och gjorde fint, M beskar busken lite så den såg bra ut.
När det såg bra ut så rättade vi till minnesstenen som låg där, la dit Tuss boll (den tyckte hon mycket om) och en blomma. Det blev fint. Sen stod vi bara där en stund. Sen var det bara att ta ett djupt andetag och packa med oss allt och åka in till staden den stora.
Det blev inte lättare där kan jag säga. Tuss var med från början i stan, Tuss var med när vi flyttade in till stan på riktigt och började bo där. Och nu bara fanns hon inte mer. Lägenheten kändes ovanligt stor och tom. Med tårarna rinnandes titt som tätt plockade vi ihop alla hennes saker, leksaker, bädden, matskålar ect och packade ner i en låda som vi sedan ställde upp på vinden.
M va med mig på jobbet dagen efter. Då jag bara jobbar tre timmar fem dar i veckan så hade jag inte tid att vara hemma mer än en dag, plus att jag behövde göra något, hålla mig sysselsatt. M orkade inte gå till skolan så jag sa att han fick följa med mig om han ville. Och det ville han, han ville se var Tuss hade varit på dagarna, se hennes kompisar på dagis.
Det var lättare att komma tillbaka till jobbet än vad jag räknat med, sen var det skönt att M var me oxå. Då kunde jag koncentrera mig på promenaderna, förklara vad alla hundarna hette och vad dom hade för egenheter istället för att sväva bort i tankarna. Så tack vare M klarade jag av att komma tillbaka till jobbet.
Vi försökte återgå till livet igen, som vanligt, men det var inte det lättaste. Det var svårt, det gällde att hålla sig sysselsatt och hålla sig bland folk, då gick det rätt bra. Men i ensamheten tog sorgen och saknaden överhand, jag vet inte hur många gånger jag bröt ihop, hur många gånger som tårarna rann utan att jag kunde hejda dom, hur många gånger jag kippade efter luft för att jag inte kunde lugna ner gråten, jag vet inte...
Jag hade stöd, med det var svårt ändå. Jag lärde mig prata om det, om allt. Men det tog lång tid innan det började gå åt rätt häll i ensamhet. Jag e väl bara en sån där dum typ, som inte kan visa hur jag egentligen mår. Många gånger avundas jag min närmsta syster, för att hon kan visa sina känslor, visa när hon är ledsen. Jag kan inte de, inte på samma sätt, jag är ledsen i ensamhet bland folk försöker jag hålla modet uppe, vara glad och positiv.
Men ja, alltid är det något med alla :P Tuss var en del av mitt liv, en viktig del av mitt liv, en kort del av mitt liv - men helt klart en del av mitt liv! Och det kommer hon alltid vara, hon kommer alltid finnas i mitt hjärta!
Livet fortsätter, och folk säger att tiden läker alla sår, vissa sår är det inte meningen att tiden ska läka, vissa sår vill man ha kvar. Även fast det är jobbigt (jätte jobbigt) och hårt vill jag aldrig glömma dom sista minutrarna jag hade med Tuss. De jag var med om önskar jag att ingen behöver vara med om, för det är jobbigt och hemskt. Men jag tror nog ändå att det gjorde mig starkare, men det är ändå inget folk ska behöva genom lida. Ingen ska behöva se sitt husdjur (oavsett hur gammalt den är) att kvävas till döds. Om dom somnar in lugnt och stillsamt är det en annan sak, men ingen ska behöva se sitt djur kämpa för sitt liv när det inte finns något att göra, inget att kämpa för. De ska ingen behöva se... Och jag hoppas att jag aldrig behöver göra de igen.
Livet fortsätter, sker något jobbigt var då ledsen, sörg gå ner dig helt om det är det du behöver, men kom ihåg att se dig om för du är förmodligen inte ensam. Allt som oftast finns det någon som står bakom en. Och när man har sörgt klart ska man ta hjälp att hitta tillbaka, för man måste komma tillbaka. Man måste släppa taget, inte glömma, men man måste ställa sig upp gå ut i världen och leva igen. Det är det viktigaste! för livet fortsätter
Kommentarer
Trackback
