Rätt väg
Det går väl egentligen rätt bra, åt rätt håll iaf. Att acceptera är det svåraste, jag har accepterat att hon är borta och allt det där, men... Det är hur som sitter kvar och som jag inte riktigt vet hur jag ska lyckas hantera på ett vettigt sätt. De e lixom fast inom mig, hela händelsen sitter fast och jag vet inte vad jag ska göra.
Det har gått en tid nu, men jag kan inte åka förbi Älvsjö och Årstaberg utan att det gör ont och tårarna börjar rinna. Vilket är väldigt jobbigt, jag undviker fortfarande att åka pendel där. Vilket nog egentligen inte är så bra, men så är det...
Men förutom de är jag väl på rätt väg iaf. Har börjat kolla runt på Svenska Shetland Sheepdog Klubben. Kollar på olika kennlar och så där. Så förhoppningsvis blir de en hund inom en snar framtid. Tycker jag har väntat länge nog, och det är jobbigt. Det kanske inte alltid syns, men jag tycker att det är hemskt jobbigt att leva utan hund. Visst, det är ingen dans på rosor att ha hund, men jag tycker det är jätte jobbigt att inte ha hund. Och jag kan inte tänka mig ett liv utan hund, det finns inte med på min karta.
En dag ska det kännas bra igen, en dag ska jag kunna tänka på henne utan att känna av klumpen i magen... En dag ska det kännas bra igen!
Männsikor - Vuxna + Hundar = Barn + Hundar = Lika
Jaa, det känns helt klart som vi är på väg åt rätt håll nu. Snart kan jag nog klara av det här på riktigt. Mitt liv...
Det är dags att gå vidare, på många plan. Jag måste återigen ta tag i mitt liv, försöka få ordning på det och få det att funka. Ett stort steg är att släppa Tuss, hur mycket jag är älskar henne, hur många tårar jag än fäller för hennes skull så kommer hon aldrig komma tillbaka. Och det vet jag, men jag har ändå svårt att släppa taget. Men bara för att man släpper taget så glömmer man inte. Man minns så länge man vill, vill man glömma så kommer man tillslut det. Men jag kommer aldrig glömma! Och jag behöver inte vara ledsen eller gråta för allt det Tuss missade i livet, för de är inget hon led av.
Jag ska berätta en sak, som har fick mig att tänka då, och som fått mig bättre hantera och förstå. En i min närhet jobbade förut med barn, och den här berättelsen handlar om ett speciellt barn hon hade hand om, och om hans bror. Lillebror var hur gullig som helst, helt underbar. Visst jag erkänner att jag tyckte han var väldigt jobbig till och från, men jag var inte heller så gammal. Men han var yngre, och det var inte alltid kul att ha honom hängandes efter. Men så här i efterhand är jag oerhört glad att jag fick lära känna honom, och hans bror.
Hon som jobbade med lillebrodern hade problem med huvudvärk och pga det jobbar hon idag inte längre med barn. Men i alla fall... Lillebroderns bror blev tyvärr sjuk, och fick diagnosen Leukemi. Jag är inte helt insatt i allt dom fick gå igenom och så där, men jag vill ta upp en händelse. Brodern var inte speciellt gammal (inte ens 10 har jag för mig), alltså hade han hela sitt liv framför sig (som vi ser det). Dom var hemma hos oss en gång, och det är den gången jag ska berätta om.
Dom hade fått diagnosen, så alla visste hur det låg till, men dom kom i alla fall över och fikade (jag var själv inte med, hon som jobbade med lillebrodern har berättat detta för mig). Dom satt i alla fall där och pratade och fikade, och hennes huvudvärk kom på tal. Då la brodern en hand på hennes axel och sa att det nog skulle fixa sig tillslut. Hon blev alldeles tårögd, där satt han med leukemi och visste inte om han skulle överleva eller inte och försökte trösta henne för att hon hade problem med huvudvärk.
När hon berättade detta för mig första gången fick jag oxå tårar i ögonen. Och jag började fundera på det en hel del. Jag funderade på hur han, ett barn, kunde ha sådan styrka att han kan försöka trösta andra när nästintill ingen kan göra något för honom. Jag funderade på alla känslor man känner när man förlorar någon. Och tillslut slog det mig:
När ett barn blir svårt sjukt blir vi förkrossade, för ett barn är litet och oskyldigt. Har inte gjort någonting för att förtjäna detta. Vilket i och för sig stämmer, det säger jag inget om, jag tycker det är hemskt när barn inte får chansen att växa upp pga sjukdomar som dom kanske inte överlever. Ni kanske inte har tänkt på det, men de har jag: barnen tycks oftast ha lättare att hantera och godta sådan info än vuxna (info om att dom kanske kommer dö, eller om dom kommer de). Och det tycker jag är beundransvärt, mn egentligen är det inte konstigt.
En vuxen människa har gjort det som dom flesta andra vuxna gjort under sin uppväxt och i sitt liv, och vuxna lever inte i nuet på samma sätt som barn. Barn lever nu, här och idag!
Pojken jag berättade om, han som fick diagnosen leukemi, överlevde tyvärr inte *en tyst minut för en av världens finaste pojkar*
___________________________________________________
Min poäng med att berätta om honom är för att det är en liknelse med Tuss. Min familj (i detta fall syftar jag mest på mig och M, eftersom det var vår hund) och hans familj fick samma besked - Vi vet inte hur länge dom har, det kan gå bra det kan gå mindre bra, svårt att säga. Vi levde med samma skräck, att sagan skulle ta slut. Och det gjorde den, för båda...
Men han levde i nuet, han accepterade att hans liv kunde ta slut, men han fortsatte leva ändå. Tuss kände att allt inte stod rätt till med henne, men hon fortsatte att leva ändå. Dom gav oss styrka, dom höll modet uppe för oss - deras anhöriga.
Både hundar och barn lever i nuet, dom oroar sig inte för morgondagen, dom lever inte kvar i gårdagen, dom lever nu, här, idag! Dom leker, älskar och är. Dom för med sig glädje, skratt och liv. Dom är delar av världens skatter. Och det är därför vuxna blir förtvivlade när det värsta som kan hända händer - sjukdom - död. För vi vet allt vad dom missar, men det gör inte dom och det gör inget dom lever ändå så länge dom kan. Visst är dom säkert rädda, men det är helt okey för det är alla. Stöd dom och hjälp dom leva i nuet, det gjorde vi och det var värt varje sekund!
Barn och hundar är lika, dom ser världen med samma ögon och dom behöver samma saker för att klara av att leva. Närhet, kärlek och stöd. Det är inte alltid lätt att se världen ur ett barn eller en hunds ögon men man borde försöka lite oftare, nuet, häret, idaget är bättre och ljusare om man faktiskt är i det :)
Gör som barnen och hundarna, lev nu, här, idag!
Blogg förklaring
Vet inte om någon egentligen läser allt de här, men det spelar faktiskt ingen roll, för jag skriver bara för min egen skull. Jag måste få skriva av mig, få ur mig allt jag har och bär på inom mig.
Tuss är orsaken till denna blogg, och det är främst pga henne som den fick sitt namn. Tuss är ett prakt exemplar på lånat liv.
Hon var min lilla ängel här på jorden, men lixom alla änglar så hör dom ju inte hemma här på jorden, och någon därifrån där änglar kommer ville ha tillbaka just den här. För varför skulle annars just hon behöva lämna oss? Om du fick välja en hund, skulle inte du då oxå välja den snälla bra hunden framför den aggressiva hunden som bits? Det tror jag, och det skulle jag oxå göra, så varför skulle inte änglar göra de?
Tuss hon var verkligen hur gullig, snäll och söt som helst. Nästintill alla människor hon träffade på kommenterade hur söt och oerhört trevlig hon var. Hon var bara helt underbar, hon tuggade aldrig på saker som inte var hennes, hon sprang aldrig bort eller ifrån en när man var ute med henne och hon var lös, hon lyssnade och kom tillbaka när man ropade på henne.
Jag är oerhört glad över att Tuss var en del av mitt liv, och jag ångrar inte ens sekund att hon fick flytta hem till mig, och det kommer jag aldrig att göra.
Det är dags för mig att gå vidare, att blicka framåt med ett leende. En del av mig kommer alltid att vara trasig, inte borta och inte av men ändå inte helt hel.
Den här bloggen har varit till stor hjälp, jag har verkligen kunnat skriva precis allt va jag känner och tänker. Jag kanske ändå inte skrivit ner precis allt, men vem gör egentligen de? :P Jag är ingen öppen bok som vem som helst får läsa, men jag släpper gärna in människor i mitt liv, men bara för de behöver dom inte veta allt. Mitt liv är min sak, och jag bestämmer vem som får höra vad om vad och varför.
Mitt liv, mina hemligheter!
Livet fortsätter
Där den 22a september, när vi kom tillbaka till VH efter vi varit hos veterinären så började vi plocka ihop Tuss grejer. Det var otoligt jobbigt, mycke jobbigare än va jag trodde att det skulle vara. Först fixade vi ihop alla hennes grejer och packade ner dom, allt skulle med till stan. Så vi packade ihop våra grejer oxå. Se när allt sånt var nerpackat så berättade M om deras minneslund (han har berättat om den tidigare, men nu tog han upp den igen), han frågade om jag hade lust att göra iordningen den med honom. Så när allt var klart inne så gick vi ut och kollade på minneslunden. Den var lite igenväxt och så där, så vi gick till garaget och hämtade arbetshandskar sedan tog vi itu med den. Vi rensade rent från allt ogräs och gjorde fint, M beskar busken lite så den såg bra ut.
När det såg bra ut så rättade vi till minnesstenen som låg där, la dit Tuss boll (den tyckte hon mycket om) och en blomma. Det blev fint. Sen stod vi bara där en stund. Sen var det bara att ta ett djupt andetag och packa med oss allt och åka in till staden den stora.
Det blev inte lättare där kan jag säga. Tuss var med från början i stan, Tuss var med när vi flyttade in till stan på riktigt och började bo där. Och nu bara fanns hon inte mer. Lägenheten kändes ovanligt stor och tom. Med tårarna rinnandes titt som tätt plockade vi ihop alla hennes saker, leksaker, bädden, matskålar ect och packade ner i en låda som vi sedan ställde upp på vinden.
M va med mig på jobbet dagen efter. Då jag bara jobbar tre timmar fem dar i veckan så hade jag inte tid att vara hemma mer än en dag, plus att jag behövde göra något, hålla mig sysselsatt. M orkade inte gå till skolan så jag sa att han fick följa med mig om han ville. Och det ville han, han ville se var Tuss hade varit på dagarna, se hennes kompisar på dagis.
Det var lättare att komma tillbaka till jobbet än vad jag räknat med, sen var det skönt att M var me oxå. Då kunde jag koncentrera mig på promenaderna, förklara vad alla hundarna hette och vad dom hade för egenheter istället för att sväva bort i tankarna. Så tack vare M klarade jag av att komma tillbaka till jobbet.
Vi försökte återgå till livet igen, som vanligt, men det var inte det lättaste. Det var svårt, det gällde att hålla sig sysselsatt och hålla sig bland folk, då gick det rätt bra. Men i ensamheten tog sorgen och saknaden överhand, jag vet inte hur många gånger jag bröt ihop, hur många gånger som tårarna rann utan att jag kunde hejda dom, hur många gånger jag kippade efter luft för att jag inte kunde lugna ner gråten, jag vet inte...
Jag hade stöd, med det var svårt ändå. Jag lärde mig prata om det, om allt. Men det tog lång tid innan det började gå åt rätt häll i ensamhet. Jag e väl bara en sån där dum typ, som inte kan visa hur jag egentligen mår. Många gånger avundas jag min närmsta syster, för att hon kan visa sina känslor, visa när hon är ledsen. Jag kan inte de, inte på samma sätt, jag är ledsen i ensamhet bland folk försöker jag hålla modet uppe, vara glad och positiv.
Men ja, alltid är det något med alla :P Tuss var en del av mitt liv, en viktig del av mitt liv, en kort del av mitt liv - men helt klart en del av mitt liv! Och det kommer hon alltid vara, hon kommer alltid finnas i mitt hjärta!
Livet fortsätter, och folk säger att tiden läker alla sår, vissa sår är det inte meningen att tiden ska läka, vissa sår vill man ha kvar. Även fast det är jobbigt (jätte jobbigt) och hårt vill jag aldrig glömma dom sista minutrarna jag hade med Tuss. De jag var med om önskar jag att ingen behöver vara med om, för det är jobbigt och hemskt. Men jag tror nog ändå att det gjorde mig starkare, men det är ändå inget folk ska behöva genom lida. Ingen ska behöva se sitt husdjur (oavsett hur gammalt den är) att kvävas till döds. Om dom somnar in lugnt och stillsamt är det en annan sak, men ingen ska behöva se sitt djur kämpa för sitt liv när det inte finns något att göra, inget att kämpa för. De ska ingen behöva se... Och jag hoppas att jag aldrig behöver göra de igen.
Livet fortsätter, sker något jobbigt var då ledsen, sörg gå ner dig helt om det är det du behöver, men kom ihåg att se dig om för du är förmodligen inte ensam. Allt som oftast finns det någon som står bakom en. Och när man har sörgt klart ska man ta hjälp att hitta tillbaka, för man måste komma tillbaka. Man måste släppa taget, inte glömma, men man måste ställa sig upp gå ut i världen och leva igen. Det är det viktigaste! för livet fortsätter
Tuss livshistoria
Den 8e april 2009 föddes Springroad's All Attention Please och Springroad's Angel With Attitude. Jag hade åkt ut till Tyresö i nästan 3veckor och gått ut med S hundar innan valparna kom. Som jag redan skrivit så föddes dom den 8e april, den 9e var jag ute och tittade på dom för första gången. S var hemma första veckan efter att valparna kommit, men sen tog jag över. Sen nästan varje dag efter jobbet och inpå semestern åkte jag ut till Tyresö och tog ut dom stora hundarna och socialiserade dom små. Jag var med första gången dom var utomhus, jag var med första gången dom var i skogen och på stranden. Jag var med varje gång dom var hos veterinären. Jag var i stort sett med så fort det var något på G helt enkelt.
Och den 6 juli 2009 hämtade jag och M hem Springroad's All Attention Please, även kallad Tuss (fullnamn Tussilago). Att det blev Tuss var inte bara mitt val, det var hennes val oxå. Hon gick självmant till mig, flera gånger. Så det fanns aldrig att hon inte skulle få följa med mig hem.
Det var ett litet energiknippe, nyfiken och vaken. Hon var försiktig, gick inte för långt bort och höll sig i närheten. Vi bodde i VH den första tiden (nån - några veckor), praktiskt och bra. M har en dörr från sitt rum som går ut direkt i trädgården, det var mycket lägligt. På kort tid blev hon rumsren (där), vi flyttade vidare till K-torp. Där fanns även min andra ögonsten, Ambra. Ambra vart väl inte direkt öveförtjust när jag kom hem med Tuss, men Tuss blev väldigt glad och lycklig. Hon gjorde verkligen allt för att Ambra skulle se henne och helst leka med henne. Helt plötsligt var det lilla livet inte rumsren längre :P Så vi var återigen där och höll koll, till slut gick de vägen och hon var rumsren.
Men nu kom det största testet, vi skulle flytta in till stan. Ambra fick följa med, mamma och pappa var på landet och jag ville låna Ambra som stöd till Tuss på dagis och tunnelbanan. Så hon fick flytta med oss ett tag.
Det var väl inte direkt den största lägenheten precis, en etta på knappt 25kvadrat. Men det var lagom ändå, det känndes inte ens litet med två månniskor och en och en halv hund :P Återigen blev det ny träning med rumsrenheten, mattan i rummet tyckte Tuss var perfekt och kissa på :P Men tillslut trillade allt på plats och hon förstod att även här gjorde vi ifrån oss ute.
Sen tog semestern slut och vi begav oss till jobbet för första gången med Tuss (Ambra har varit med många gånger förut). Tunnelbanan var inga problem, Ambra låg under sätet som vanligt och Tuss satt i mitt knä och tittade förtjust runt omkring sig. Vi hoppade av på slutstationen, Ambra bär alltid tidningen från tunnelbanan till jobbet där hon ger den till min chef så detta gjorde hon även nu. Hon går kopplad tills vi gått över vägen och då släpper jag henne, Tuss däremot fick gå kopplad hela vägen till dagis första gången. Hon tyckte det var ganska jobbigt då Ambra travade på bra när hon såg ingången (då går hon alltid i förväg). Men tillslut kom även vi fram, Ambra klampade rakt in som vanligt, Tuss var lite skeptisk först, men det skakade hon rätt så snabbt av sig.
Första dagen hade gått bra, det kändes skönt. Ambra stannade hos oss i stan i nästan 4veckor innan hon flyttade hem till K-torp igen. Det blev lite tomt, men kändes ändå bra. Hon var ju inte så långt bort ändå och jag hade ju min lilla Tuss hos mig iaf.
Vi hittade på mycke kuligheter, Tuss fick vara med nästan överallt. Vi åkte till landet och lekte där och höll på, vi åkte till och med tåg (riktigt tåg) en gång. Vi lämnade henne (Tuss) ensam både hemma i stan, i K-torp och även hemma hos min syster på Söder en gång, inga som helst problem. Hon (och Ambra) var me på en förlovningsmiddag, mycket trevligt.
Den 22 augusti ställdes hon ut för första (och sista) gången. Därifrån kom vi med ett HP :) (det gjorde även Lycka, systern). Båda två uppförde sig bra i ringen och vi var mycket stolta både S och jag.
Den 24 augusti startade valpkursen. Jag hade sett fram emot detta länge, det skulle bli så kul. Tuss tyckte oxå att det var kul, hon var lite besviken över att hon inte fick springa runt massa med sin syster dock men så är det ibland :P Om alla var närvarande så var det 3st shetland sheepdog valpar, 1 labrador valp och 1 dvärgpinscher. Då det var S som höll i kursen så gick C (min andra syster) med Lycka (S hund, Tuss syster). Det var väldigt roligt på kursen. Vi tränade det mesta och pratade om hunden och ansvar och lite annat. Mycket lärorikt. Det skulle vara 5 kurstillfällen, alltså den sista den 21 september.
Ni kanske tycker detta låter som en saga, och det var det men det fanns ett fel i den. Min saga tog slut, vilket jag hela tiden visste att det kunde göra.
Vad jag inte berättat än så länge är en ganska betydande del i sagan. När man köper en valp så måste den vara så kallad besiktigad, som med det flesta sakerna i valparnas liv var jag med på besiktningen oxå. Där upptäcktes felet först. Men veterinären kunde inte säga vad det var så han skickade oss till en hjärtspecialist. Och hon lyssnade, röntgade och ultraljudade. Det stod klart, Tuss hade hjärtfel, dubbla hjärtfel, PDA och klaff fel. För att enkelt förklara PDA kan man säga att det är något som alla valpar har i fosterstadiet men som ska försvinna när dom födds och börjar andras luft. Detta hade inte försvunnit på Tuss utan fanns kvar, plus att en av hennes klaffar läckte. PDA kan man operera bort, men det blev ingen operation för Tuss av flera orsaker. Dels för att försäkringsbolaget inte skulle betala en krona (operationen kostar ungefär 25 000kr) då felet upptäcktes på besiktningen, och sen även för att ingen kunde tala om ifall klaff felet skulle bli bättre eller sämre (och sen hade varken jag eller S dom pengarna).
Att jag skulle ta henne var i stort sett redan bestämt, men S sa att jag fick ta den andra (den friska) valpen istället om jag ville, eftersom jag aldrig skulle kunna göra det jag hade planerat att göra med Tuss. Jag funderade på det en gång efter att hon sagt de, men det gick inte. Det var Tuss eller ingen, det fanns ingen annan lösning. Jag valde Tuss för jag ville ge henne ett värdigt liv. Ingen kunde tala om hur länge hon skulle klara sig, så man levde i nuet hela tiden.
Hon växte som hon skulle och var hur pigg och glad som helst. Men som utbildad djurvårdare kollade jag ändå extra noga eftersom jag visste att under allt det som såg så rätt och bra ut fanns det fel.
Runt den 7e september började hon hosta konstigt. Först blev jag rädd, sen tog jag ett djupt andetag jag kunde inte bli rädd för blev jag de skulle hon bli de. Jag pratade med S om det efter valpkursen på kvällen. Jag skulle ringa veterinären dagen efter. Så jag ringde Tuss veterinär (den hon gått till från första början) och förklarade vad som var problemet när det började och allt sånt. Sköterskan jag pratade med var helt lugn och så, hon svarade att det nog var bättre att jag tog kontakt med hjärtspecialisten så hon fick kolla på det.
Den 9e september var jag upptagen med annat och hann inte ringa, så jag ringde specialisten den 10e. Där blev sköterskan helt panikslagen när jag berättat klart. Jag berättade att det inte märktes på henne annars mer än att hon hostade, men hon blev helt panikslagen och sa att det var jätte bråttom och att dom tyvärr inte hade några tider till specialisten. Men jag skulle ringa och höra med deras andra klinik och se om deras specialist hade tid, allra senast på måndag annars skulle jag ta henne och komma in akut till dom. Så jag ringde deras andra klinik men dom hade tid hos specialisten först på tisdag och eftersom sköterskan blivit så panikslagen så åkte jag då in akut med min lilla Tuss. M åkte med och S mötte upp oss där. Hon blev röntgad igen, och röntgen visade på lungödem (vätska i lungorna), inte mycke men lite grann. Röntgen visade oxå att hennes hjärta hade växt till det dubbla sen sist vi var där för ungefär 11veckor sen. I huvet räknade jag och kom fram till att om hjärtat växte i samma hastighet så skulle Tuss inte finnas till jul...
Vi fick recept på ett vätskedrivande medel som hon skulle få fredag, lördag, söndag, måndag. Och på måndag skulle vi även komma tillbaka på återbesök.
På fredan (den 11e september) fixade jag medicinen från apoteket. Det var flytande, det var inte populärt kan jag säga. Vi brottades rätt mycket med det där.Men det blev iaf bättre, hon hostade inte längre så mycket. Visst fick man springa ut med henne mer nu eftersom det var vätskedrivande, men det gjorde inget så länge hon mådde bra.
På återbesöket fick vi ett recept på tabletter istället för det flytande för att se om det gick bättre att ge henne. Och det gjorde det, jag slängde bara ner en halv tablett i hennes mat och hon åt upp den alldeles själv.
Planen var att hon skulle ha ställts ut den 19e september, men så blev det inte. För iume att hon åt medicin fick hon inte vara med. Hennes syster Lycka kom iaf på 4e plats :) Om Tuss hade fått vara med hade hon plaserat sig bra, med tanke på vad dom som placerade sig fick för kritik. Men ja, det är något vi egentligen aldrig får veta.
Dagen efter utställningen, den 20e september blev en av mina värsta nätter någonsin. Tuss hostade jätte mycket och fick ingen ro att lägg sig ner. Varken jag eller M sov, vi satt uppe med henne. Det slutade med att vi gick ut på en promenad, och vi tog det jobbigaste samtalet vi haft hittills. Jag förklarade att det inte skulle funka längre, om hon inte sov på nätterna skulle det gå utför, fort. Vi bestämde att vi skulle ta bort henne på fredan (om hon klarade av att vara med så länge). Jag fick bära henne sista biten hem för att hon inte orkade gå längre. Jag ringde S och berättade om natten på dagen, vi skulle prata mer efter valpkursen.
Så på måndagen den 21a september efter valpkursen så berättade vi om vårat beslut för S. Hon förstod och respekterade det och sa att om vi ville att hon skulle vara med så var hon det. Vi stod och pratade rätt länge innan vi sa hejdå och åkte hem. Jag och M åkte till VH. Det blev ytterligare en jobbig natt, Tuss sov dåligt. M tog henne mest så jag slumrade till. Men jag vaknade av att en liten tuss kom krypandes, jag satt me henne en stund. Och någonstans inom mig visste jag att hon inte skulle klara sig till fredag.
Väckarklockan ringde (trotts att vi var vakna), jag och Tuss gjorde oss iordning. Hon hostade en del men var pigg i övrigt. Vi sa hejdå till M och började bege oss till tåget, jag bar ner henne då vi gick lite sent, men vi hann med tåget.
Vi satte oss ner på pendel, jag hittade en plats bredvid en kille, han var inte mer än 10-12år. Vi började åka, Tuss hostade en hel del och jag började li lite smått orolig, tanken från natten slog mig igen men jag sköt undan den. När dörrarna stängdes igen på Älvsjö station förstod jag att de inte skulle gå. Jag blev arg på mig själv för att jag inte insett det lite tidigare och gått av i Älvsjö. Men nu hostade hon massor så jag flyttade på mig. Jag gick och ställde mig vid dörren. Jag blev tvungen att sätta mig ner på golvet, Tuss hade stora andningssvårigheter vid det här laget. Hon gjorde sitt bästa för att få luft, hon hostade massor och gjorde allt för att få luft. Jag visste att det var kört, att det inte fanns något jag kunde göra. Jag såg hur hennes slemhinnor och tunga färgades blå, i ett försök att underlätta andningen för henne (även fast jag visste att det inte fanns nått jag kunde göra) slet jag av henne kopplet.
Vid det här laget rann tårarna redan ohejdbart i mängder, jag kunde inte hålla emot. Vi rullade in på Årstabergs pendeltågstation, jag lyfte upp Tuss, höll henne tät intill mig när vi gick av. Hon hade slutat hosta hysteriskt nu, nu flämtade hon bara och jag visste att hon knappt fick nå syre. Jag tog upp telefonen och ringde M, men när han svarade kunde jag inte få fram ett ord pga en jätte klump som satt i halsen. Jag visste inte vad jag skulle säga, hur jag skulle säga, ingenting. Men tillslut fick jag fram i viskande gråtande ton att hon inte fick nån luft. M hittar dock tyvärr inte till Årstaberg, men om bara en minut skulle det komma ett tåg mot Södertälje. Vi gjorde upp att jag skulle ta det tåget och hoppa av i Älvsjö där han skulle komma och hämta mig. Jag skulle ringa när jag kom fram, och jag bad honom ringa S. Han skulle fixa de.
Strax efter jag lagt på luren så tappade Tuss medvetandet, hon svimmade pga syrebrist. Jag visste att hon bara hade nån minut eller så kvar, om ens de. Därför böjde jag mig ner, pussade henne på huvudet och viskade att jag älskar henne i hennes öra. Jag höll henne tät intill, Södertälje tåget kom inrullandes och jag kände hur hennes hjärta slutade slå. Hon dog, där och då i mina armar. Tårarna bara rann och jag visste knappt va jag själv hette, det enda jag visste var att hon var död och att jag skulle gå på tåget som höll på att sakta in - åka en station och sedan gå av.
När tåget hade stannat klev jag på, jag gick bara rakt in ställde mig med ansiktet ut från vagnen så ingen skulle se Tuss eller mina tårar. Så där stod jag, med en av mina ögonstenar helt livlös i famnen...
Tåget stannade i Älvsjö och jag klev av, gick med bestämda steg och Tuss kropp tryckt mot min upp från pendeltågstationen. Jag ville stå någonstans bortom alla människor men ändå så att jag skulle kunna se M å han skulle kunna se mig. Jag gick bort och ställde mig vid den stora parkeringen, jag sjönk ner på huk och släppte bara ut allt. Tårarna bara rann, jag såg ingenting på en bra stund, tillslut kändes det som att jag inte hade några tårar kvar. Jag försökte ställa mig upp men kunde inte, jag kom ingenstans.
Medans jag satt där och väntade gick det förbi lite folk, bilister körde förbi och så där. Folk tittade men ingen sa nått, förutom en. Det kom fram en kvinna med cykel och frågade vad som hade hänt med hunden, om den hade blivit överkörd. Jag förstod inte varför hon trodde den blivit överkörd, men jag förklarade iaf, med så stadig och klar röst som jag kunde frambringa, vad som hade hänt. Hon beklagade och tyckte det lät hemskt. Hon frågade om det fanns något hon kunde göra, om det fanns någon hon kunde ringa. Jag sa att en bil var påväg. Hon var tyvärr tvungen att cykla vidare till jobbet, men hon beklagade sorgen igen innan hon cyklade vidare. Det kändes endå bra att hon kom fram, att hon brydde sig, att hon tog sig tid att fråga vad som hade hänt och om det fanns något hon kunde göra. Så det tackar jag dig för, vem du än var, tack!
Tiden på tåget och väntan på M var den längsta tiden jag någonsin varit med om. Men när jag satt där och bara väntade kom jag på att jag inte hade ringt när jag kom fram. Och då började tårarna rinna igen, för at någon anledning fick jag för mig att han inte skulle åka från VH förän jag ringde och sa att jag var i Älvsjö. Men jag tog iaf upp telefonen och ringde, han satt i bilen han var snart framme sa han, med vad som kändes var mina sista krafter fick jag fram att hon var borta. Återigen sa han att han snart var där, vi la på och jag väntade igen. Återigen gick tiden mycket långsamt. Jag såg inte när M kom, det var knappt så jag såg honom när han kom och ställde sig precis framför mig, det var först när han frågade om det var jag eller hunden som blödde som jag på riktigt märkte att han var där. Men efter hans ord tittade jag för första gången sen hon gått bort ner på henne, och då såg jag att hela hennes nos var färgad röd av blod, det hade runnit blod längs hela min påse. Förmodligen hade hon tagit i så mycket när hon hostade för att få luft att hon hade sönder något eller några blodkärl i halsen.
M hjälpte mig upp och vi satte oss i bilen. Tårarna började återigen rinna även fast jag försökte hålla tillbaka dom. M hade tagit med Tussas sköldpadda, den leksak hon tyckte alldra bäst om, jag la den bredvid henne. Sedan började jag leta efter papper för att torka av hennes nos.
M hade ringt S som hade ringt och förvarnat veterinären om att vi var påväg. Vi skulle mötas vid djursjukhuset.
Jag torkade av hennes nos så gott jag kunde. Mina händer skakade så jag försökte ha dom stille i knät bara. Likstelheten hade börjat slå in, så jag la henne till rätta i mitt knä på sidan och klappade henne försiktigt med lätt darrande händer.
S hade inte kommit när vi kom fram, så vi satt kvar i bilen. Jag frågade M om han ville hålla, jag tänkte att han kanske oxå ville säga hejdå ordentligt. Han grät oxå nu, han hade hållit tillbaka tårarna medans han körde, vilket var bra så att han såg var han körde någonstans. Så vi flyttade försiktigt över henne till M. S kom en stund efter oss, hon kom fram till bilen och vi kramades och grät en stund innan hon gick in och talade om att vi var här. Hon kom ut igen med en fäll. Jag tog fällen och M lyfte över Tuss till den, jag försökte dölja henne lite med hjälp av den men det var svårt eftersom hon var helt stel. Och jag kom fram till att va gjorde det om jag täckte över henne eller inte, folk som såg oss skulle nog förstå ändå. Så jag bar henne bara försiktigt till den öppna dörren in i undersökningsrummet. Jag la försiktigt ner fällen och Tuss på bordet. Vi stod en stund bara, djurvårdaren gick ut och sa att veterinären skulle komma om bara nån minut. Vi blötte lite papper och torkade bort de sista blodet från hennes nos. Så nu var hon hel och ren igen, min fina lilla Tuss...
Veterinären kom in och började förklara vad som skulle hända nu och började tala om vilka altenativ vi hade, jag talade om att vi redan hade diskuterat det och bestämt oss. Vi hade ju tagit samtalet redan jag och M, jag hade förklarat allt för honom natten till måndag, vilka val man hade och vad alla valen innebar. Vi hade bestämt att Tuss skulle kremeras tillsammans med andra djur, så att hon inte skulle vara själv. För hon tyckte bättre om att ha sällskap än vara själv, så det kändes rätt på nått sätt.
Vi sa hejdå en sista gång och gick ut, S skulle gå och skriva på några papper så vi väntade på henne utanför.
Vi andades lite innan vi begav oss därifrån. Vi hade allihopa jobbiga saker kvar. Jag och M skulle tillbaka till VH och plocka ihop alla Tuss saker där och sedan vidare hem till stan och städa där. S hade den jobbiga biten framför sig att tala om för sin familj, jobbigast skulle bli barnen (en son på 9år och en dotter på 5år). Så inför detta andades vi lite och samlade krafter. Vi kramades och sa hejdå.
Men det var hela Tuss historia. Och bara för att klargöra var det inte bara min saga, sagan vi levde i tillhör även M. Det var vår saga!
